Om boken: år / Mitt fel är att jag föddes, fastän när det hände, och vilka mina föräldrar är - jag visste aldrig, jag försökte inte ta reda på det och kommer aldrig att göra det. Men jag är säker på att jag inte är i livsfara, för för mig är det som en dröm som bara läker, ger ny kraft och rädsla för vilket är detsamma som att vara rädd för sin egen hand eller sitt eget öga är bara en dröm, men den kan pågå länge, längre än ett människoliv, än livet för dussintals generationer av människor - och när jag vaknar ur den finner jag en helt annan, obekant och oförutsägbar era även för mig. Jag är inte i livsfara, och jag kan förändra mycket i människolivet, men med tiden blev jag övertygad om att mitt direkta ingripande i historiens otyglade gång inte är avgörande, och ödets sicksack, intrikat sammanflätade, i slutändan fortfarande leder till det okända och oförutsedda Men inte ens när jag trodde att mitt inflytande på livets gång var tillräckligt stort, strävade jag inte efter att vara ett berg i vägen för en skoningslös vattenström, eller en bäverdamm i ett lugns väg. floden, och insåg att jag var en levande person med mina egna misstag och passioner, vars pris inte står i proportion till kostnaderna för vanliga människors misstag och felsteg. Ju längre jag levde, desto oftare försökte jag bete mig som en dödlig människa, hoppas på något, förbannade något och litade mer på försynens krafter än på resultatet av mina ansträngningar. Och ändå, latent, oavsett min inre övertygelse, kände jag mig annorlunda, till skillnad från de andra - och jag försökte ännu mer uppriktigt att inte aktivt blanda mig i historiens virvel, i alla fall att inte påverka den mer än de som bodde bredvid mig , eller än de , som jag stötte på till synes av en slump och oförutsedd Men jag är en levande person som befann mig i degeln av ödesdigra prestationer, och det är inte mitt fel att några av dem bär mina gärningars prägel. Nåväl, alla har sin egen väg, och vem som ritade den är okänt till och med för mig, Sveneld.